De drack kaffe ihop före åtta. Hon var nyvaken och satt i morgonrock. Han med. På teven hördes ljudet av nyheterna och utanför körde lastbilar och människor cyklade. Det var svalt och fönstren var öppna för att vädra ut nattens instängdhet. Han kände sig kall och hade ont i axeln. Det hade han haft ett tag, men inte gjort något åt. Hade han simmat för mycket i Spanien? ”Nej, det kan jag väl inte ha gjort, det var på tok för vågigt de flesta dagarna”, hade han sagt när hon frågat oroligt. Nu kunde han knappt ta på sig jackan utan att få ont och behöva hjälp. Det var en obekväm tillvaro och smärtan gjorde henne ängslig. På bordet hade hon ställt fram en liten vas med några skott i. Solen skymtade genom molnen. Folk hade regnjackor ändå.
Det stormade kort efter morgonstunden och bråket gjorde sig påmint i över en timma. Hon hade bett honom om förståelse och han hade skällt för att komma iväg tidigt till affären. De hade planerat att ta spårvagnen runt tio, men nu ville han åka extra tidigt. Det ville hon inte. Hon hade förstås rätt, och han slängde på sig kläderna och gick ner till förrådet för att dämpa sig en aning. Där nere hade någon granne ställt ner gamla möbler och några av cyklarna var borta. Han hade med sig sin portfölj och ställde in den bland deras grejer. Den skulle han inte använda på ett tag och han inbillade sig att hon skulle störa sig på den om den stod kvar i hallen. Det skulle hon naturligtvis inte göra, men han var vresig och tyckte att den hörde hemma i förrådet. Åtminstone tills stormen mojnat.
Doften av källare och kyla trängde sig på honom och han satte sig på en av lådorna och tittade på hyllan med prylar. De hade julpynt, några träningsskor och hopprep på hyllan. Längs ner stod verktygslådan och bakom satt en spindel och väntade på mörkret. Han hade armbågarna i knät och lutade huvudet mot sina handflator.
”Jävla fan!” skrek han och det ekade bort i den sterila korridoren.
Utanför hördes bilar och när han kom ut till parkeringen hade två kommunbilar kört på varandra. En backspegel låg på marken och den andra hängde död längs med bilens dörr. Han tittade på dem ett tag och gick sedan förbi.
”Ringer du chefen?”, sa den ena när han gick förbi, och den andra svarade: ”Ska vi inte vänta en stund, säga att vi båda råkade ut för det på annat håll?” Den första tycktes gilla förslaget och nickade lätt: ”Men då tar vi en frukost först, så ringer jag sen.”
Gatan var blöt och stora vattenpölar skrämde cyklisterna vid trottoarkanterna. Han stod vid sin port och tänkte på någon låt han hört. Han nynnade men kom aldrig på dess namn. I stället började han promenera uppför gatan. Egentligen hade han saker att göra. Han behövde färdigställa några dokument och läsa några texter. Inget var dock brådskande. Det kunde vänta till eftermiddagen, men han skulle förmodligen göra det på kvällen i vilket fall. Antikhandeln på gatan hade öppet och alla fönster ovanför var stängda. Kommunisterna stod i sin hydda utanför den nedlagda skobutiken och delade ut manifest. Bassängen var tömd på vatten och på bänken framför hållplatsen låg en man och sov. I kiosken på Mariaplan köpte han snus och dagens tidning. När valet närmar sig finns inget godtyckligt att läsa, och relativismen är död. Han lusläste några sidor på väg hem. Sedan kom några lätta droppar regn och han lade tidningen under armen och ökade farten. När han kom hem satt hon vid matbordet. Fortfarande i morgonrock och han kunde se att hon gråtit. Det gjorde honom ledsen och rädd.
I tidningen läste han om Göteborgslagens nya värvningar under sommarfönstret som nu stängts. En återvändare till rivalen och hans eget lag hade inte gjort något nytt i slutet.
”Inte en chans att vi löser något bra av det här”, sa han och försökte få kontakt med henne. ”Eller vad säger du, älskling?”
De gick till nya kaféet på Svanebäcksgatan. Där inne doftade det grönsakssoppa och folk satt med datorer. Han beställde två koppar kaffe och en smörgås. De satt ute.
”Vi borde gå ut oftare. Jag tycker det är härligt och mår bra av sensommaren”, sa hon och smuttade på sin latte. Han instämde och la en trygg hand på hennes lår. ”Vi gör det imorgon igen.”
På eftermiddagen satt han framför datorn och försökte få ut några mejl. Han skulle läsa några texter till morgondagen, men det blev aldrig gjort. När magen kurrade lagade han mat och hon gjorde sallad. De var sams och drack te efter kvällspromenaden. Solen låg över Majorna och hamninloppet glittrade. Han oroade sig för jobbet på söndag, även om det inte borde ha funnits en gnutta oro kvar.
Ludwig Carlson 