Det ljusnade i himlen medan hon låg med huvudet i mitt knä. Vi såg ut från fönstret vid soffan. Den mörknar fortare nu. Bilar körde tungt över vägen. Inga människor syntes till. Vi hade druckit varsitt glas vin från flaskan vi öppnade häromdagen. Sett på teve och pratat strunt för en stund.
”Vad älskar du med mig?” frågade hon och såg upp med sina gröna ögon, ”jag vet inte… allt”, svarade jag.
”Vad älskar du inte med mig?” Frågorna var sanna och hon undrade. Jag kände mig ställd.
”Din envishet. Dina bestämda övertygelser om det där och det här. Din smarta blick och retorik”, hon hade inte väntat sig ett svar och jag skämdes.
Jag klappade henne vid hårfästet och lyfte upp hennes ömma huvud för en kyss just som himlen återigen sken upp av ett blått ljus. ”Det måste vara ute över havet”, tänkte jag. Det kom från havet, som åskan så gärna gör. Senare fick jag reda på att Lindome sett en hel del. Jag reste mig ur soffan och drog på mig regnjackan. Hon kom fram till mig vid dörren, kysste mig och höll i mina axlar.
”Jag är rädd att blixten träffar dig”, sa hon och lutade huvudet mot mitt bröst, ”jag skulle vara frågande i flera veckor om du försvann”.
I trappan knäppte jag jackan och fällde upp manchesterkragen. Den lätta luften var sval och det blåste nästan ingenting. Jag gick upp längs Slottsskogsgatan och såg på husen nära Mariaplan. Folk hade stängt in sig. Eller så var de inte hemma. Inget hördes. Inte ens skratten från pubarna som annars ekar runt rondellen. Hållplatserna var tomma och bara några få gäng syntes till. Folk jag mötte sluddrade på orden. Samtliga hade hicka.
Jag tänkte korsa vägen vid Blöta lövet. Utanför antikvariatet finns en fin trädgård med lågt staket. Det påminner om någon bild jag sett. Eller så är det en sådan bild som alla bär, där årstiderna gör sig värdiga. Den lilla gräsplätten utanför antikvariatet vid korvkiosken är en sådan plats för mig. Plaskis låg tom. Det började regna.
Nere på Älvsborgsgatan gick en kvinna med sin hund. Under en balkong stod en flicka. Hunden gick i gräset vid rälsen. Kvinnan såg trött ut och det rann vatten från rännorna.
”Det här går inte idag”, sa hon till flickan, ”nej vi går hem igen”.
Jag fortsatte ner på gatan och tittade på regnet och skenen från himlen som lyste upp gatorna då och då. Även om det blev intensivare störde det mig föga. Jag gillade det. På trottoaren flöt vattnet och hittade ut på vägen. Inga spårvagnar kom. I kurerna satt några enstaka. Utöver det var det tomt.
På Carnegiegatan mötte jag en bil. Däri satt ett äldre par och mannen läste på vägskyltarna. Man ser dem tydligare när åskan går. Ljusskenen blev starkare och höll ut längre. Smällarna var dova. Regnet ökade när jag kom till Engelska parken. På Svanebäcksgatan gick ett par under ett paraply. De höll om varandra men tjafsade. Deras röster ekade runt parken och jag böjde mig fram i regnet. Hårvaxet hade blötts ner och det rann och sved i ögonen på mig. Jag trampade i en vattenpöl och svor och himlen lyste återigen upp i ett sagospel över Gråberget. Undra när det avtar?
Jag kom hem och drack en kopp te. I duschen skrubbade jag mig och blev blöt igen. Vi springer undan regn, men duschar gärna länge. Undra hur det hade varit att ha Bukowski som granne. Hade han sagt något kul nu? Hur hade han avslutat detta?
Så jag satte mig och skrev om det…
Ludwig Carlson 