Jag blev kvar på universitetet längre än väntat. De drog över och sedan hade jag plötsligt funnit mig i överskådandet av en hetsig debatt mellan två lärarstudenter. Kände dem inte och kunde bara lyssna.
Under tiden funderade jag på andra saker och pillade med sladdhörlurarna. Det var mulet ute och vid kaféet kom en gammal kamrat. Hälsade i bara farten och såg till att försvinna illa kvickt. Ville inte bli indragen i ännu ett samtal. Kön till fiket slingrade sig mot utgången och mötte upp den betydligt kortare kön från administrationens bås. Folk skulle hämta ut sina passerkort och andra sökte hjälp med bostaden och andra frågor som fakulteten säkert skulle kunna besvara lika lätt. Jag tog en lucka där köerna slöts upp och smet ut på andra sidan. Där stod kåren och delade ut kaffe. Jag känner ordföranden. Hon stod och tvingade folk att skriva in sig i kåren.
”Detta är din enda säkerhet under studierna!” sa hon och pekade på värdegrunderna som stod på en tavla bredvid bordet. ”Vi ser alltid till att få ordning på allt från bagateller till allvarliga problem, men du måste bli medlem och betala avgiften.”
Jag skämdes när hon vinkade. Hon var den sortens människa som man skämdes över att känna, även om det gjorde mig detsamma om vi kände varandra eller var främlingar. Jag hade nog skämts ändå. Hon kandiderade på falska grunder och satte upp affischer över hela campus lagom till valet förra året. Lovade en hel del och fick under omröstningen dra en lättnandes suck. Hon vann rätt stort tror jag. Omröstningen hölls på Studenternas hus. Nästan alla var där. Inte jag. Samtidigt i Halmstad kandiderade en vän till vice ordförande i någon förening, och vann. Jag blev helt paff. Tom på ord och nyheten gav mig tre veckors skrivkramp. När jag nu stod framför kårens bord kände jag igen den krampen. Den började i vaderna och rörde sig sakta uppåt, exploderade vid svanskotan och kändes som värst runt öronen. Jag tog en kopp kaffe och såg på ordföranden.
”Är det inte dags att bli medlem nu?” frågade hon och lutade lite på huvudet. ”Alla från litteraturen gick med, även de som slutat.”
”De som slutat säger upp sig när pengarna dras, och de andra vill jag helst inte prata om”, sa jag och blåste på kaffet som var för varmt för att dricka.
”Ni är förstås avundsjuk”, började ordföranden och rättade till sin slips. Hon var verkligen bestämd i blicken och höll stadigt i pennan. ”En signatur och du är välkommen till studentpuben och får försäkring.”
”Nej tack.”
”Som du vill.” Hon var märkbart frustrerad och pennan som tidigare varit fast darrade nu mellan fingrarna. ”Vad pluggar du nu?”
”Filosofi.”
Hade stämt träff med en vän klockan tio-trettio på Ahlströms. Jag var sen och andfådd. Något svettig och slipsnålen satt snett. Han hade tagit bord på kullerstenen nedanför matsalen. På bordet stod en kopp kaffe och han läste James Joyce. Portföljen kastade jag på marken och vi hälsade med en kram. Sedan drack vi två koppar kaffe och åt varsin bulle. Han berättade om Lund och Malmö. Om några resor och kinesiska cigaretter. Under samtalet började händerna skaka och jag kände mig jetlaggad. Vi promenerade till skomakaren efteråt och försökte få tag på skoblock och sulor. Kungsgatan låg oroligt tyst och byggarbetarna runt Domkyrkan hade lunch. Det var som om hela gatan viskade, och minsta störning uppmärksammades med blickar från både höger och vänster. Vi fortsatte ner till Esperantoplatsen och jag kikade in på språkkaféet. Det låg öde och ingen fikade på uteserveringen. Regnet låg i luften.
På Hagagatan var det mer folk, men fortfarande tyst. Som om himlen tyngde ner oss alla under samma hjul och ingen vågade prata om annat än arbetet. Det hade blivit varmt och jag svettades genom jackan. Var snustorr i strupen. Vi satte oss på Bar Etzy och jag beställde en kaffe och en lemonad. När jag kom hem önskade jag att mina ögon hade orkat se just där, men jag hade förblindats av vädret och mina darriga händer och mitt pumpande hjärta. Vi sade adjö på Linnéplatsen och jag åkte hem.
På soffan slog hjärtat och jag kunde inte vila. I stället såg jag över kalendern och skrev dit några rader och drog streck över annat. På gatan hade regnet ruskat om löven och på Gröna Vallen spelades fotboll. Inga åskådare förutom vi. Jag stekte köttet i smör, vitlök och rosmarin. Vi åt under tystnad men med blickar. Ibland är blickarna goda nog och orden kommer aldrig långt nog. Det har jag lärt mig nu. Till kvällen samlades vi med grannarna i trappen och diskuterade den gamla ventilationen som krånglat. Kanske skulle jag minnas bättre om jag bara såg mer? Före midnatt var jag sugen på Fernet och lyssnade på Bo. Jag satte mig och skrev, som de andra kvällarna, men hittade på mindre. Det måste ha varit allt bryggkaffe…
Ludwig Carlson 