Har inte varit till mycket väsen den senare tiden av livet som jag började räkna för sisådär en månad sedan. Sa till mig själv bestämt att skriva litegrann varje dag. Har inte upprätthållit detta och har också förnekat min egen inblandning i det. Jag har varit upptagen med annat. Har läst en del, handlat saker och druckit morgonkaffet fortfarande i sängen. Ville läsa Camus igen, de kräver det på Södertörn. Men jag har inte gjort det. Köpte biljetter till Operan, ska gå i november, så det är en stund kvar. I parken aktade sig fyllona när regnet plötsligt kom och vi stod under hållplatsens tak och såg på medan de räddade sina burkar och flydde under taket eller bort mot viadukten. Rätt skrämmande hur lika vi alla är, även om de där oftast verkar mindre mänskliga, på något vis.
Känns som att jag ligger efter med saker. Kanske gör jag det. Jag har ju inte läst boken, men ändå besvarat frågorna. Som att man behöver läsa Främlingen mer än en gång för att förstå precis allt. Han gör inte heller något väsen av sig, och araben var bara ett offer den dagen, och boken är fiktion. Det har regnat hela tiden och smattrat mot fönstret varje natt. GAIS har bytt lite i skrivbordsdelen av organet och det har drabbat mig. Nya folk kan sällan göra bättre än de gamla och nu känns rapporterna krampaktiga och blir sällan som de en gång var. Det är knappast ett nöje att skriva dem. Men kanske är det också så att säsongen varit dålig. Har dålig kontakt med min skribent-kollega, men vet att han ska till Sydamerika vad det lider. Det betyder i praktiken mer arbete för mig och färre matcher för honom att se. Han beskyllde infrastrukturen i Mexiko. De nya på jobbet känner mig inte, och de läser inte. De publicerar och bockar av uppgiften. Jag gör, konstigt nog, likadant.
Ska köpa dessertvin. Letade efter kristallglas i eftermiddags men hittade bara en Bauhaus-stol och köpte den jäveln. Men inga glas. Nu känns vinet rätt överdrivet. Hur ska det serveras? I dricksglas? Eller ska vi vara sådana kamrater att vi häller upp i äggkopparna? Nej. Sådant gör vi inte hos oss.
Det börjar bli kallare och det märks. På universitetet kommer folk i långa jackor, jag med. Trench är inne, och jag vill vara inne. På spårvagnen får man inga blickar, eller, man ser skuggorna av blickar men det gör mig detsamma. Just då är jag upptagen, precis som jag är nu.
