Försöker komma i form i rutinerna. Sover åtta timmar och drömmer mer nu än innan. Drömmer om allt möjligt, men inget har skett egentligen. Vart är vi när vi drömmer? Det är så svårt att komma fram med telefon. Döm mig inte för att jag är här. I tentasalen satt vi som soldater, ingen sa ett ord förutom han längs bak som babblade Kant och imperativ. Vi fick inga frågor på det. Han gick på toa efter fyrtiofem, såg hans ögon, liknande brusande vatten under en bro. Inte bron i Andorra där vi doppade fötterna sommaren tjugotvå. Det brusade glatt, som vinden.
Fastnade på Marklandsgatan i en vy av en fotograf som själv blev målad av en förortskonstnär och en poet skrev om dem på kaffefilter längre bort. Under oss körde bilar i en väldig fart, det mörkar nog snart.
Lyssnar fullt ut på piano i lurarna och poliserna står lutade mot sina huvar vid pizzerian. Har bankat sönder en bokstav på tangenten, Spinozas fel. Det ringer okända nummer från Södertörn och ingen har bett mig att svara. Den sista dagen blir en dag av sorg. Ringer aldrig upp, så svårt att komma fram.
Såg på fotboll och drack en trefemma med gänget, undra när vi växer till oss, bara Arvid är fullvuxen. Tjock och lycklig. Brorsan svor och jag med. Förlust och brödrabandet stärkt. Man märker inte ett nederlag förrän det regnar upp till grogg på sommaren, och i vår stad syns inte stjärnorna. Kaptenen vinkar från sin skiva och hitten sjöngs aldrig mer.
Kanske att jag drar och bowlar ensam, eller lyssnar på jazz från övervåningen med Max. Tre släta koppar och en öl tack.
Vi har fönstren öppna trots kylan. Jag har inlämning efter tentan och utanför rullar dubbdäck över löven. Träden blottar sig överallt och när båten kommer hörs knappt visslan över skallen från klippan. Öppen avrättning tror jag.
Sen ska jag sova och då drar jag iväg, chauffören väntar utanför och mitt bagage står i svalen. Har packat med levande ljus och de tjafsar i väskan. Ringer när jag kommer fram, till dess, ha de.
