Ännu en gryning då himlens krig övergått i mojnande vindar och lätta strömoln. Jag sov ut och tänkte länge dricka kaffet på sängen. Så blev det inte. Stan vaknade före mig och utanför butiken mittemot stod folk och tryckte mot fönstret. Klockan var bara tio, och med en timma till öppning hade kön börjat. Jag satte på lite musik och gjorde i ordning kaffet. Ute såg det kyligt ut. Som om solen slutat värma och bara fanns där, för att ge oss ljus. Nattens kraftiga åska som jag vandrat genom hade inte friskat upp luften. Kanske var luften frisk, men när jag vaknade hade den redan insjuknat i vindar och den alldagliga trafiken. Tror jag hann dricka tre koppar innan jag tröttnade på att observera folket i kön. Längs fram stod en man med rakad skalle och Birkenstocks. Han hade kortbyxor och höll en stor plastpåse. Hans glasögon var runda och han hade en liten mustasch. Lika kopparröd som hösten på landet. Jag längtar dit. Alla åkrar ser likadana ut, men ändå finns det vissa vi gillar mer än andra. Det finns ett sådant stycke land på väg till Timmervik, även om det gör sig bäst på sommaren. Däremot finns landsvägar som avslöjar höstens skönhet även på sommaren. Kör man från Alingsås mot Sollebrunn ska man alltid ta O1890. Den som senare mynnar ut i Riksväg 42. Åkrarna där påminner om sommar, höst och vår året om. Jag körde där en del i somras, och tänker fortfarande på åkrarna, träden och de små bebyggelserna i områden som Lena eller Magra.
Till kvällen hade vi bordsbokning på Kaifo. Jag kände mig kall och frusen. Vi hade gått hem och bytt om till torra kläder och jag hade skinnjacka. Det låg en stämning över stan och många barer var fulla med folk runt Södra vägen. Jag begick det stora misstaget att möta restaurangen från Tegnérgatan. Går man där ser man in i lokalen hela vägen fram till entrén. Då ser man vilket folk som sitter där. Jag hoppas att jag sårar folk med denna text. Att folk som sitter där läser detta. Men jag har en ädel fördom om dessa folk. De kan inte läsa. Det var min premiär på restaurangen. Som alla andra ställen är temat asian fusion och allt serveras i smårätter och servitriserna har alla samma öppningsfraser:
”Har ni varit här förut? Jasså inte? Okej, så här fungerar det när man beställer här”, säger de och börjar peka och instruera oss dödliga över menyn och dess komplikationer.
En sak jag lärt mig är att fraser som ”jag tar en öl” eller ”har ni någon drink som inte leker med orden eller heter något påhittat om kokos” är samma sak som att peta i näsan bland folk. Vi gör det alla, men att erkänna är att svära i kyrkan.
När vi fått lära oss hur man väljer vad man vill äta beställde vi. Jag drack ett veteöl, ty att vilja ha något som inte var Belgian White eller Kirin Ichiban innebar döden. För att citera servitrisen så gott jag kan bestod menyn av följande konstellation:
Smårätter (inte förrätter, men inte heller varmrätter)
Medelstora rätter (större än smårätterna, fortfarande inte varmrätter)
De lite mer köttiga rätterna, typ friterad kyckling i sås eller lax (större än de andra, men absolut ingen varmrätt).
Efterrätt: Dagens sorbet. (Vi bor i Göteborg, dagens sorbet är veckans leverans av glass från Triumf).
Överröstade av musiken och folket i baren försökte vi småprata om sådant som funkar när man är på dubbeldejt. Av någon anledning blev vi främmande för varandra bland människorna och musiken, trots att vi känt varandra ett halvt liv. Vårt bord var runt och intryckt mellan ingången och baren. Bartendern smällde med drinkar och dansade till den överröstande musiken. Jag satt med ryggen till, men känslan skrämde mig. Folk kom in och ställde sig runt honom, alla hälsade och alla kände alla. De kom från Avenyn i kortärmat. Tjejerna var halvnakna. När drinkarna serverades höjdes volymen och jag kände mig yr.
Jag tänker inte gå igenom rätterna vi beställde, för alla smakade de likadant. I ett blindtest hade jag förmodligen lämnat blankt på allt. Jag gav upp vid tredje tallriken, drack upp min öl och ville inte ha mer. När vi betalat notan på tretusen och svurit att aldrig återvända kom jag att fundera över en del saker. Kvällens besök på restaurang Kaifo får bittra två av tio poäng i min bok. Men jag borde inte ha blivit så förvånad. Stan har tappat sitt sinne, och det nya är bara nytt så länge, innan allt konkar och nästa försök når ytan. Man testar och går hem besviken, och hungrig. Nu är jag hungrig, men Kaifo har stulit min aptit.
Ludwig Carlson 