Åt äggröra och några skivor apelsin till frukosten. Måndagstrafiken rullade tungt utanför och folk var på väg till jobbet. Tänkte mellan tuggorna på mannen från i natt. Han som stod under viadukten vid Klippan och skrek sig hes. Han höll på i över en halvtimme och jag sneglade på honom från fönstret hela tiden. Det var spännande. Och lite sorgligt. Putsade skorna i en halvtimme. Fortfarande iklädd morgonrock. Hade tre koppar kaffe i mig och var lätt skakig på handen.
Första dagen efter en sommar är alltid intressant. På Humanisten väller folk in från tidigt på morgonen till sena eftermiddagen. Kön till fiket är längre och vägvisare leder nya studenter till sina salar. Detta blir min tredje höst, eller är det fjärde? Hur som haver, jag känner baristan, lokalerna och en del av administrationen vid det här laget. Har en ingång till kåren som jag aldrig kommer nyttja och känner till tuffa tider, såväl som de enklare. Första dagen tillbaka är årets bästa dag. I led står tidningar, kommunisterna, folk från offentliga sektorn och andra mindre magasin eller konstkännare och kränger sina uttryck. Manifesten har tryckts upp och alla som inte redan vet vem de är, blir valda till något under denna dag. Jag har föreläsning i J330, tror jag. Vagnen går snart. Vem bryr sig?
Hela järnvägen är kvaddad lagom till september. 3:an går till Stigbergstorget och tar en hård höger och försvinner bort förbi Majvallen och vidare ännu längre bort. På Marklandsgatan har man sett nog, och ändå är man inte ens i närheten av slutet. Vid Botaniska kan man se upp till Medicinareberget och då tänker jag på sjukhus och illamående. Känns som att det regnar mer på det berget än andra ställen i stan. Känns också som att staten gör hemliga experiment i kulvertarna under institutionerna. Känner en som studerar där, han fördömer mitt uttalande.
Höll andan från Seminariegatan för det började lukta svett från mannen framför. Han hade en stor käke och tuggade tuggummi hela resan. Utanför Handels satt folk på Bord 27. I sina pullovers och blåa skjortor käkade de en tidig lunch, även om grannrestaurangen säljer samma sak för halva priset. Hoppade av vagnen på Valand och började gå upp för infernot Avenyn. Knarkare tjafsade utanför Lilla London och en drös med gymnasieelever stod och hade poängjakt. ”Ta mig härifrån”, skrek mitt huvud och jag höll på att falla ihop vid korsningen och hotellet. Hade det inte varit för att jag behövde köpa snus och hade en tid att passa skulle jag lika gärna börjat knarka och stanna kvar på den fördömda gatan. Denna gång klarade jag mig.
När det är mycket folk på universitetet kan man inte se en enda människa. Jag stannade på fiket och köpte en kaffe. Baristan hade haft semester hela sommaren och hon uppehöll kön när hon frågade om jag haft det bra.
”Nej”, sa jag och tittade nonchalant på henne.
Det är rätt märkligt. Jag har haft en bra sommar, men ändå ska jag spela fräck och ljuga. Varför gör man sådant där? Vem tror jag att jag är? Smet ner till bottenplan och pinkade på toaletten där, bara för att få vara själv. Där kunde jag tänka på mina val en stund.
Ny termin innebär nytt folk. Mer vill jag inte säga, för jag har inte pratat än. Behövde få ur mig några ord när en äldre man frågade om vi var vid rätt sal. Jag sa ”ja, vi är rätt” och han svarade ”så bra. Dessa salar är som tågtabellen.” Ingen aning vad han menade. Jag log och drack mitt kaffe.
På vagnen hem funderade jag en stund på fotboll och sedan blev jag svettig om magen och längtade hem. Hade planerat träff med en fönsterkille till två, jag hann hem precis i tid och mötet varade i tjugo sekunder. Sedan la jag mig på soffan. Käkade fyra mackor och somnade. Ikväll är det GAIS. Det har slutat regna, uppehåll.
Ludwig Carlson 