Funderade på den tidiga morgonsolen. Den ska sägas vara sotigt gul, heltäckande och varm. Det sägs att den ångar upp gruset och dammet reser sig från nattens dagg. Över kullerstenarna i Haga täcker den uteserveringarnas åsidosatta bord och stolar. Jag vill tänka mig att morgonpersonalen måste torka av allt extra noga, och tvätta rent handdukarna i varmt vatten. De måste bli alldeles gula av sotet och dammet och solen. Kanske finns det dagar då det är så torrt att fåglarna inte letar mat, för inga maskar kommer upp mellan stråna. Gröna Vallen har blivit stillastående, det är slut på vatten och ingen vågar organisera aktiviteter för barnen i området. Det protesteras vid Gullbergsvass. Folk önskar gasklockan tillbaka och politikerna är rejält pressade av den rådande värmen. Morgonens sotiga gula kan bäst beskrivas som den visuella nöjdheten från omslaget till Fogelströms Mina drömmars stad, men ingen köper längre några böcker. Hade det varit kallt kanske. Nu blir sidorna alldeles blöta och ingen behöver ved. När elen slutade i juli väntade fyra nätters uppslutning vid Liseberg. Barn och vuxna hade samlats och från andra delar vällde det in folk. Det var fyra nätters dåd som skakade om vår stad i dess märg. Jag är glad som kom oskadd därifrån, även om Mariaplan brann.
På den fjärde dagen kom elen åter och folk gick tillbaka till hamninloppet och badade i det nu förorenade vattnet. Allas svett och sopor. Fiskare stod med vatten till knäna och kastade linor. Arbetare i hamnen gick inte dit något mer. Hisningen frikopplades när man beslöt att stänga ner broarna. Ingen kom in eller ut från ön och revolt trängde sig på. Det enda som fortfarande funkade var tidningen, och dagsrapporterna trillade in i våra brevlådor varje morgon. Främst skrev de självgående journalisterna och några enstaka föräldralösa kandidater som nyss lämnat universitetet. Det var den enda gången som allt publicerades. Edens lustgård för skribenterna som fortfarande levde. Klockan åtta varje morgon körde stora svarta skåpbilar runt på gatorna i vår stad. De hade kopplat på megafoner på taket och rösterna sa alla samma sak:
”[Datum] följt av [namnsdag] följt av [dödssiffran] följt av [samlingsplats vid eventuell kris] följt av [beredskapsråd] följt av ett mycket magert ’lycka till’.” Sedan tystnade bilarna och de körde vidare ut mot Lindome, där de parkerades i ett stort lager ägt av kommunen och började rulla ut först nästa morgon.
Jag hade kommit i kontakt med en av dessa chaufförer en morgon när vi knappt hunnit vänja oss vid instängdheten och värmen. Skåpbilen hade fått punktering vid Jaegerdorffsplatsen och en mindre klunga hade samlats. Han hade arbetat som busschaufför innan krisen och forslades in efter att hans mor dött på Sahlgrenska. Kommunen sökte personal och han fick jobbet på plats. Han berättade att de tog ner honom till godsmottagningen. Där fick han signera ett kontrakt i ett avstängt rum bredvid lastbryggan. Sjukhuset hade börjat fylla de nedre nivåerna och källaren med patienter. Det var kallare där och på intensiven hade man inte hunnit bära ut alla lik. Det sa min gamle vän som arbetar där. Han kom över en natt och stannade till morgonen innan han tog vagnen till jobbet. Det var innan spårvagnarna slutade rulla. Vi drack te och konjak när solen gick upp. Sedan bjöd jag honom på kaffe och följde honom till hållplatsen. Badande familjer hade stannat vid havet under natten och barn höll sina nallar i händerna medan de gick nakna och med trötta steg under den ödsliga Oscarsleden.
Det måste ha varit i början på september som värmen äntligen avtog. Nya båtar började nå hamnen och staden som legat i beredskap så länge började successivt ta ner murarna. Det var då som spårvagnarna började rulla igen, och folk som överlevt kom ut. Tidningen annonserade arbeten och på Gröna Vallen spelades det fotboll igen. Men alla hade slutat bada i inloppet och vattnet var fortfarande brunt av allt skit.
Min spårvagn kör omvägar och jag får mer tid att tänka. Idag tänkte jag på ovanstående men blev hindrad från att fortsätta när vi nått Kungsladugårdsgatan. Längs fram i vagnen stod en svart man med sin dotter. Han hade några dagars skäggstubb och hade trötta ögon. Över hans smala kropp syntes två axlar genom en tunn jacka. Hans dotter hade en rosa slöja och de bar på varsin kasse mat. Hon hoppade av på hållplatsen och sprang skrattande bort. Mannen log och vinkade. Vagnen körde vidare över korsningen och stannade åter på Godhemsgatan. Där klev mannen av och mötte sin andfådda dotter. De gick tillsammans genom en öppen port som vaktades av en liten flicka utan skor. Jag var vaken igen, dragen ur min dröm och andades nu djupt. Jag åkte med till slutstationen och gick hem i trädens skugga över Jaegerdorffsplatsen. Det har verkligen blivit kallare, även om mina drömmar fortfarande svettas.
Ludwig Carlson 