Ludwig Carlson

Jag skulle köpa dessertvin och kristallglas, men kom hem med en Bauhaus-stol. Det har regnat hela tiden och jag ligger efter med saker. Trench är inne, och jag vill vara inne

”Jag letar efter en sak.” ”Vad då för något?” ”Gissa.” ”Hmmm.” ”Kan det vara en bil?” ”Nej.” ”En häst?” ”Nej.”

Jag blev helt paff. Tom på ord och nyheten gav mig tre veckors skrivkramp. När jag nu stod framför kårens bord kände jag igen den krampen.

När valet närmar sig finns inget godtyckligt att läsa, och relativismen är död. Han lusläste några sidor på väg hem. Sedan kom några lätta droppar regn och han lade tidningen under armen och ökade farten.

Barn och vuxna hade samlats och från andra delar vällde det in folk. Det var fyra nätters dåd som skakade om vår stad i dess märg. Jag är glad som kom oskadd därifrån, även om Mariaplan brann.

På Marklandsgatan har man sett nog, och ändå är man inte ens i närheten av slutet. Vid Botaniska kan man se upp till Medicinareberget och då tänker jag på sjukhus och illamående. Känns som att det regnar mer på det berget än andra ställen i stan.

Går man där ser man vilket folk som sitter där. Jag hoppas att jag sårar folk med denna text. Att folk som sitter där läser detta. Men jag har en ädel fördom om dessa folk. De kan inte läsa.

Folk hade stängt in sig. Eller så var de inte hemma. Inget hördes. Inte ens skratten från pubarna som annars ekar runt rondellen. Hållplatserna var tomma och bara några få gäng syntes till. Folk jag mötte sluddrade på orden. Samtliga hade hicka.

Det är kulturkalas och hela jävla stan är avstängd. Omöjligt att ta sig från Majorna till centrum. Varför man nu skulle vilja åka härifrån.

Jag har blivit med webben. Vi känner knappt varandra och hon är utmanande och krävande.